Comviq och dess kontanta brevduva

Vad gjorde man innan mobilerna och datorns tid? Denna tid som var fylld med mötesplatser och ett evigt ringande på hemtelefonerna. Jag vill minnas att man lyfte hemmets telefon och korsade två fingrar på att inte vännens jobbiga mamma eller fruktansvärt läskiga pappa skulle lyfta på telefonen och brumma fram ett – Hallå! Pupillerna utvidgades och man stammade fram ett, - ja hallå är Jocke hemma? Vanligtvis var det självfallet att vännen inte var inne, utan han var otrogen med din nemesis Johan Bengtsson i parallellklassen. Så man fick ringa vidare. Men denna tid var genuin på något sätt, en sorts sista anhalt för den som vågade ringa främmande föräldrar, men den bad också på en kittlande känsla vem det kunde vara som ringde hem till en.

Hursomhelst, vi växte upp. Vi klippte frisyr och blev medvetna om eau de cologne och Comviq. Mobilerna gjorde sitt intrång och Nokia var det hippaste man kunde ha byxfickan. Detta gjorde att vi kunde ringa i smyg, se vilket nummer det var som ringde och hör och häpna, vi kunde skicka textmeddelanden till varandra. Borta var de läskiga föräldrarna och jobbiga samtalen. Inne var att lojt skriva ett textmeddelande. På kortast möjligast tid kunde man kommunicera utan problem, och meddelandesignalen blev vår drog.

Men textmeddelanden hade sin effekt på att skrapa bort gamla yrken. Det förnyade och tog bort tidskrävande kommunikationsmedel. Som med brevduvorna. De förlorade liksom sin yrkesroll. De kunde inte matcha nutidens överföring av kommunikation i fråga om snabbhet. Så vad gör dessa brevduvor nuförtiden? Svaret finns i filmen, men jag hoppas också att de använder Johan Bengtssons trall som sin privata toalett.